Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1865, sida 2

sina synder. Det wisade sig tecken till ett utbrytande wansinne. Farbrodern, som hade kommit dit för att ordna det lilla, som fadren lemnade efter sig, tog henne till sig; men hang hustrus wänliga och hjertliga be: mötande och de kärleksfullaste trösteord kunde icke lif wa den olyckliga; hon förblef tyst och sluten sökte i det wärsta owäder de mest obanade wägar, och när man ofta hela timmar hade sökt henne, fann man henne på ett ensamt ställe badande i tårar och talande med fig sjelf. Detta tills:ånd tilltog allt mer och mer, få att farbrodern slutligen beslöt att skicka henne till hospitalet i M. Läkaren uppgaf redan det första året all förhopps ning om ett fullkomligt återställande; men hans färs leksfulla hustru hoppades, blott genom en tillfällig yttre inwerkan, på ett slutligt tillfrisknande. Det war en wacker junimorgon, då en ung wäl klädd man, fom winnlagt fig om läkarekonsten, ans mälde fig hos hospitalssysslomannen, med begäran att han wille förra honom omkring i hospitalet. Flera sjuka, till hwilka den fremmande af läkaren fått til träde, hade han redan med medlidsam förwåning be traktat, då sysslomannen fom till Cornelias rum. 7Den fom bebor detta rum, fade han, lär just nu nere i trädgården, derföre fan jag wisa er det; det bebos af den älstwärdaste oh på samma gång olykligaste patient. vÖonung Salomo, den stolta Juas, den komiska halfnarren och de båda prinfarne äro i egen tanke lyckliga; men detta klara, rena finne, ur hwilket ett onämnbart lidande talar, föndersliter ofta mitt hjerta