tans konster, ty framåt, framåt gick det hwirflande tåget öfwer stockar och ftenar ända till foten af det höga berg, som ligger wid Horga by. Här hoppades aubbarne få stadna, men långt derifrån. De hade knappt tid att fatta en dylik förhoppning, än mindre att hemta anden, förrän de begge swarte, anföraren och spelmannen, fyns tes dansa uppför berget och skaran måste följa efter. Uppe på berget fortgick dansen, om möjligt ännu mildare. Det började skymma för ögonen på en och hwar, och det ena paret efter de andra tycktes litfom upplösa fig och förswinna. DÅ uppgick ett ljus för en af bonddrängarne; han fann, att alltsammans war ett werk af den lede djefwulen och han hade nog sinnesnärwaro att i haft göra korstecknet och utropa Frälsarens namn. Men i samma ögonblick rullade han med sin dam utför berget, liksom träffad af en elektrisk fröt. Huru länge de lågo der sanslösa, haf: wa wi oss ej bekant, men då de åter waknade upp ur dmalan, föreföll dem allt såsom en dröm. För att likwäl öfwertyga fig om de werkligen deltagit i den wilda dansen, började de på den jemna gräsmattan repetera dansstegen och je — de woro mästare i den dans, fom alltifrån denna dag kallades Hanebo eller Hambopolsia. Hwar fom bef af deras danskfamrater, har aldrig med full wisshet kunnat utrönas; de woro och förblefwo spårlöst förswunna. Men ännu i den dag, som är, wisas på berget wid Horga by en stor cirkel fom tyckes wara liksom upp: nött af en mängd dansande par.