Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1865, sida 3

herrarne, utan stodo blott såsom tysta åskådare, kalla känslolöfa för de många uppmuntrande och warma blickar, fom damerna rigtade på dem. Wid ett uppe håll i dansen framträdde dot den förnämsta af de bägge swarta till några bonddrängar och tilltalas de dem. NRi tycks ej funna dansa riktigt dra, fare han — förftå mig dock rätt, skyndade han fia att tillägga, vå han såg, att deras panna började rynkas och blickarne antogo ett hotande utseende — jag menar, att ni ej kunna några nya danser. Om ni tillåter mig, will jag lära ev en splitterny polska. Förslaget antogs med bifall och den swarte mins fade åt fin kamrat, fom genaft tog fiolen från den ena af spelmännen och spelace upp en liflia dans. Den andre swarte herrn utwalde en af de wackraste flickorna, dch ställde sig med henne i spetsen för den danslystna hopen. Och nu börjades en dans, hwartill man aldrig hwarken förr eller fernare fett maten. Det mar omöjligt för någon att fitta på fin plats; äfwen gubbarne kunde ej motstå den förtrollande musik, fom den swarte spelmannen förstod att locka ur fiolen, utan måste upp och swänga om blaud de andra hwirfz lande paren. Och ju längre det fortgick, desto mils vare och häftigare gick takten; gubbarne stretade emot och wille sätta sig att hwila, men det war omöjligt; swetten strömmade i floder utför deras kinder, de woro nästan halftöda af ansträngning, men dansa måste de och fortare, ännu fortare ljöd mufiken. Då slog hastigt den swarte kavaljeren, fom dans fate förft, upp dörren och i ett nu befann fig hela skaran ute i fria luften, dansande framåt med hjertat i halsgropen och spelmannen i spetsen. Det war fas