Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1865, sida 3

Just i det ögonblick, då en allmän sömnsjuka tycktes hafwa bemäkligadt sig hela sällskapet, öppnades hastigt dörren och twenne personer, klädda i swarta, fina fläder och synbarligen herremän, inträdde idand-: lokalen. Några tjog händer gnuggade i hast lika måns aa ögon och man började mwakua ur fin dwala, tt ny; fikenheten war wäckt och man började att fråga war: andra med undran, hwilka dessa herrar kunde wara, dem ingen kände och fom bestämdt woro utsocknes. l Nu ligger det i wår swenska allmoges och kanske synnerligaft i Helsingens lynne, att alltid med mi: troende och sneda blikar betrakta alla herremän; få mycket mer förargades denna gång flertalet af tavals gerna, fom blifwit öfwerraskade och befunna trötta och sömniga på ett af deras dansgillen. Hos Helsingen finnes en dryg portion egenkärlek samt ett starkt bes gär att framstå och lysa; han mill helst för främlingar wisa fig uti en fördelaktig dager och tror Han fig blifwa ringaktad, är han snart till wrede. SÅ äfwen här. Men de begge herrarne woro få oändligt artiga och förekommande, att det obehagliga intryck, fom de ras owäntade uppträdande åstadkommit, fnart började förswinna. Jsynnerhet bemörade sig den ene af dem, fom tydte8 wara något förmer än den andra, att winna allas ynnest. Med favaljerna samtalade han om årswäxt och berömde deras landtbruk och upp: höjde deras socken till skyarna: med damerna fonverserade han artigt och lätt, prisare deras skönhet och utdelade bland dem frikostigt farameller och focterpullor, hwaraf fickorna i hans fina rod tycktes inne: hålla ett outtömligt förråd. Med ett ord, snart war man å ömse sidor fullkomligt nöjd med hwarandra och dansen började ånyo. Uti denna deltogo likwäl ej de begge swartklädda