För åtskilliga hundra år sedan war ett dansnöje tillställddt wi Horga by i Hanebo socken af Södra Helsingland. Det war sjelfwa midsommaraftonen och den kringliggande bygdens ungrom hade talrikt förs samlat fig att deltaga i dansen. Majstången med fina band och blommor, fina målade ägg och tundband, hade under jubel och hurrarop blifvit upprest på en öppen plats framför byn och nu hade ungdomen be gifwit fig in uti en stor, löfklädd lada, der twenne wanliga bondspelmän sutto i ett hörn och framlockade ur sina fioler dessa wälkända toner, som få mången gång förut fatt mer än en bedjöms-ftöfwel och skinnkänga i rörelse. Kavaljererna woro out tröttliga och wisade sin ifwer och danslystnad genom höga, halsbrytande språng som kommo de långa, flaxande rockskörten att kyssa bjelkarna i taket. Lika glada och ogenerade tycktes äfwen damerna wara och det säkra är att sällan, om någonsin, hade ungdomen i Hanebo haft så roligt som denna afton. Men menniskan är ett bräckligt ting och hennes krafter äro swaga. De slappas snart af öfmeransträngning och en matt dåsighet och liknöjdhet följer fnart på den förra lifligheten. Så skedde äfwen nu, och då det började lida frampå morgonen, war det ide utan, att ett och anuat öga af trötthet slöt fig och ett och annat hufwud ofriwilligt nedsjönk mot egen eller kavaljerens axel. Spelmännen, fom kanske makat äfwen den föregående natten, gnedo sina fioler med mindre kraft och allt mer skärande woro de mijljud, som från de misshandlade instrumenten läto höra fig. Swagare och swagare blefwo birfilarnes ftampningar, med hwilka de markerade takten, tyngre blef wo deras ögonlock, fom nästan i hwarje minut föll ned öfwer de matta ögonen.