Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1865, sida 2

han sade. — Många suckar hade han dragit för min skull, många sömnlösa timmar hade han upplefwat, tills slutligen en händelse lät honom träffa baronen, sjuk, nästan döende, derute i det fremmande landet. Då hade tenne öfwertygat Theller att jag mar och hare alltid warit oskyldig, och Theller, fom ej trodde en döende om att funna ljuga, hastade genast att om möjligt, söka godtgöra hwad han brutit. Efter många försök att få reda på den ort, der jag wistades, hade han ändtligen något så när råkat rätt, som du finner. Timmarne tillbragtes nu under förklaringar och, å min sida, lindriga förebråelser hwarpå följde en fullständig försoning! Morgonsolen fann oss tre mil bortom Bickelins egendom, den wi i i wårt fällhetsrus rest förbi, och den jag dessutom aldrig fom i till: fälle att fe, ty du förstår wäl, söta Agneta, att Abraham ZBickelin fick träda i bakgrunden för Jsak Theller. — Jajamen, kära du! det förstår jag nog. Gams mal kärlek rostar inte, fom ordspråket säger. — Nej, deri har du allt rätt, söta Agneta. Nu återstår blott att säga, att Theller och jag dessa fem: ton åren wi warit gifta lefwat fom turturdufwor, tack ware de pröfningar wi båda innan wårt äktenskap genomgått. Man ser häraf att en lång wäntan ibland har sina fördelar. Men tet säger jag att maten till treflia deligencefärd har jag hwarken gjort förr eller sedan — den war i mitt tycke en riktig himmelsfärd. — Gud gifwe alla ogifta flickor en dylik! Slut.