fulla och mina hatfulla känslor, mina bes kymmer od) mina tröstestunder, mina for: ger och mina fröjder. Och längt ifrån, att detta minne skulle wara dunkelt och ofullkomtigt, skall det säkerligen i i full: ständighet och klarhet oändligt wida if: werträffa wår nuwarande hågkomst af det förflutna. Denna hågkomst af wåra jordiska för: bindelser skulle dock ännu ide förtjena namn af återseende, om ej en förnyelse, en werkligt ny förbindelse mellan oss och dem komme att ega rum i ewigheten. — — — Meddela mig skall jag alltså kunna med hwar och en, med hwilken jag känner böjelse att meddela mig och friare, hastigare och renare än det kan ske genom jordspråkets swaga uttryck, ffall jag på andra öfwerflytta mina th: staste tankar och mina innersta känslor samt sjelf wara mottaglig för en lika inwerkan och meddelelse. Allt hwad som är stort och godt, alla Guds härliga werk, planer och afsigter, alla Religionens hem ligheter, fom wårt öga ej här kunde ger nomtränga, men fom wi der skola skåda uppenbarade, alla wåra jordeöden, wår wänskaps alla känslor och pröfningar — skola wara föremål för detta fullkomliga ömsesidiga meddelande. Förena mig skall jag, efter pröfmotidens slut här nere, med de ewiga andarna till gemensam handling, till gemensam werksamhet för det goda, och likasom här, få skall äfwen der genom denna Ffrafternas förening till gemensamma, sköna ända: mål werkan blifwa större, den dermed förenade sällheten ljufware. Men äfwen med mina fära ffall jag förena mig, och mina kära fig med mig, i njutningen af deuna sällhet, och äfwen här ffall gemensamhet och ömsesidigt deltagande föröka wår mottaglighet för njutningens behag, och i sjelfwa himmelen skapa en ny himmel. O, dyrbara tröst unden hela detta lif! Då jag netdlägges på plågolägret, fom då jag är färtig att uttämpa de sista andedragen, eller då jag ser någon af de älskade, de wördade skiljas hädan ifrån mig! Hwad kan i dessa dystra stunder här funna kraftigare lugna mia än åter: seendet i Guds sköna boningar? — Od då grafwen nyss är tillsluten öfwer det dyrbara stoftet, hur upplyitande för de i djup sorg efterlefwande äro ej då dessa härliga sanningsord: Uppståndelsen År Herrans wilje; lofwom Den, Uppå hwars bud Förklarad uppstår andens skrud. sulta ds mina grtltttgat, mttltd turtetvö9r Till dag mer klar, Ån den ett jordiskt tidsmått Har, J fröjd uppgår, Hwad man i grafwens fåra sår. O dag af fröjd, Då jorden når sin himmelshöjd, Då ande, kropp Gå i hwarann för ewigt opp! O dag af ljus, Då wi igen i himlars hus Få möta Den, Om hwilken graf nyss slöts igen! Sof trygg i ro, J arafwens djupa, tysta bo, Tills Englabud Dia falla upp till himlars Gud. Fwarjehanda. Bref från en skräddaregesäll till hans käresta: IUftade Fina! Det fer nu ut fom du ej skulle anse mia mera wärd än en rock utan ärmar. Har jag för—T 0 AOr:A.