Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1865, sida 3

— — — — För Lördagsqwällen. Aterseendet. Säkerligen utesluter ej den förbindelse, hwaruti wi i ewigheten komma att träda med deras andra, som på jorden stodo of nära, nya förbindelser med får dana, fom förut woro oss fulltomligt obekanta. Afwen skall högst sannolikt just det utgöra en framstående del af wår salighet, att wi smäningom, än i denna och än i en annan trakt af det himmelska riket, än i denna och än i en följande tidrymd, skola lära känna och öfwerse framtidens och efterwerldens alla stora och goda menniskor och kanske hela raden såwäl af wåra förfäder, som af wåra fjermaste afkomlingar. Men det egentliga återseendet af dem, som redan här woro oss personligen bekanta och med oss förbundna, skall, likasom det nu är den skönaste och af of meft efterlängtade delen af wårt hopp, säkert äfwen blifwa den som först går i fullbordan; likasom det är ganska begripligt, att om de själens och hjertats förbindelser, hwari wi här stodo, deruppe äro mäktiga och wärdiga en förnyelse, denna förnyelse skall hafwa till följd en hastigare förtrolighet, en innerligare ömsesidig meddelsamhet och fympati, ett faftare tillfnytande af återföreningens band. Källan och grunden till denna förnyade förbindelse med dem, fom mi här känt, skall ostridligt ligga i minnet få wäl af wårt jordelif öfwerhufwud, fom oc i synnerhet af wåra härwarande förs bindelser, tänkesätt, känslor och wår mans vel. — Jcke skall bilden af mina följeslagare och wänner på min jordiska tillwaros bana förswinna ur min fjäl, ide skall min bild förswinna ur deras, när döden sliter oss ifrån hwarandra. Med skiljsmessan från de föremål fom förut werkade på of, och på hwilka mi mers kade tillbaka, upphöra wäl alla yttre intryck, men ide minnet af de redan emots tagna, ide deras fortsatta inre werkan på wår ande. Som mår fjäl ide tan tillintetgöras, få måfte hon taga med fig till en högre werld, ej blott sitt sjelfmedwetande, utan äfwen sina känslor och intvyd. Nej, äfwen deruppe skall jag weta, hwilka de ädla woro, wid hwars hand jag gick min wäg genom lifwet, hwilkas råd, lära, förmaningar och exem pel förbättrade mig, hwilkas wälsignelfer och wänffap förffönade mina dagar, hwilkas omsorg befriade mig från få månget bekymmer i båd werlosligt och andligt afseende. Äfwen deruppe skall jag weta, hwilket wärde och hwilken förs tjenst hwar och en af mina älskade här egde, hwilka ädla tänkesätt oc grundjatser, hwilka fromma känslor herrskade i hans själ, Huru nyttig han war för fam hället, för de fina och för mig. — —T—— ———