Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1865, sida 3

— Tänk, sade min wän, om du får en herre till reskamrat! — Då dånar jag, förklarade jag bestämdt. — Åh lappri, skrattade hon, få illa toge du det wäl ej, men obehagligt wore det. Wärdshuset, utanför hwilket diligensen höll, låg ett kort stycke från min wäns boning; hon följde mig vit. Just fom wi fingo diligencen i sigte, fingo wi äfwen fe en annan fyn, fom gjorde att jag få nära wändt om, såwida ej min wän, fom mar af en långt modigare natur än jag, ffrattande uppmanat mig att ej dåna, utan oförskräckt gå på. En herre, inswept i en lång slängkappa, hwars krage han dragit ända upp mot ögonen Elef just upp i diligencen, lemnande mig frihet att, om mig få Iyster, göra honom sällskap. — Jag går inte med förklarade jag med fafa, wänd till min wän, som war nära deran att kikna af skratt. — Se så, hwiskade hon, alltjemt skrattande, upp med dig genast! Tro ej att du får låta ett sådant tillfälle till en roman gå dig ur händerna. Månen skiner — riddarn wäntar — förswinn, trefallt lyckliga menniska, fom äfwentyren falla öfwer, och alöm ej att med nästa post låta mig få en wältalig skildring öfwer denna troligen händelserika färd . . . farwäl, farmwäl! — Skall fruntimret med, är ingen tid att förlora, förklarade postiljonen, hållande i wagnsdörren och gifwande mig tecken att stiga in. Bäfwande mera sjönk jag ned än satte mig wid fremlingens sida. sRorfsa