En himmelsfärd i Diligencc. Skizz af Lea. (Ur Flora.) (Forts. fr. N:o 3) Hycklerska! nu har jag med egna ögon fett dia mottaga hans Hyllning — man låter inte en karl, fom man hatar, kyssa fig på armen och kasta blommor för ens fötter — mina ögon ha blifwit öppnade — och jag som i dag under wår färd warit så dum att nära tro på dina hala ord! men denna färd war den sista wi gjort tillsammans — jag föraktar dig och förbannar ven stund jag lät lura mig af din dufwoskepnad — farwäl förräderska — mig fer du aldrig mera! — Min Gud, hwilka underbara ören du upplefwat bästa Ulla! jag beundrar dit mod! i ditt ställe hade jag bestämt dukat under. — Jag sjuknade också, kära du! och låg rysligt eländig en lång tid, men ungdomen tog ut sin rätt och jag frisknade åter. Theller war och blef emellertid borta och ingen hörde sedermera på många herrans år det ringaste af houom. — Nå Baronen då, kära du! hur blef det med honom? — Han reste medan jag war sjuk och blef sedan någonting högt wid ett utländskt hof, så honom såg jag aldrig mera. — Nå än hennes nåd? — Ack, med henne war det allt för bedröfligt.