fade, hwadan målet uppsköts till sistl. onsdag, då H., fom med 2 ne wittnen öfwerbewisades, fälldes att, du Stenson yrkade å honom det strängare answaret som bestämmes i 1 5 af fylleriförordningen d. 16 Nov. 1841; emedan ÖH., hwad Sten fon hade fig bekant, på åtal endast af honom tillförene pliftat för fylleri 8 gån ger, böta enligt nya strafflagen, för fylleri 20 rdv samt för missfirmandet, enligt K. F. den 20 Jan. 1779, 5 rdr. — En Tulltjensteman, som har blott fyra sinnen. Till den 27 i förra månaden hade pos listonstapeln Jonas Häggblom, utwerkat sig stämning å handlanden A. G. N. här i staden, med påstående om answar å dens ne, för det han idkat oloflig försäljning af bränwin. Wid pårop af målet inställde fig parterna personligen, derwid N. nes fade att hafwa begått den omftämda olof: ligheten. För wittnens hörande uppsköts målet till den 11 i denna månad, då får fom sådana, woro inkallade en bonde från Alnön, wid namn Ryklander och uppfy ningsmannen wid Härmarande tullfammare, Malmberg, hwilka, efter aflagd ed berättade, Ryklander: att han den 22 i förra månaden hos N. köpt något öfwer 1 kanna bränwin, fom N. tillsagt Honom att sjelf i packboden imäta, och hade han wid imätandet biträdts af Malmberg. Malmberg: att han i packboden ifrån ett stort kärl åt Ryklander itappat uti ett litet färl 5 qwarter flytande wara. På tillfrågan af hr ordföranden om det mar bränwin, fom M. itappade, fade han till en början, att han ide wisste hwad det war. Jcke allenast ordföranden och rät: tens ledamöter, utan äfwen närwarande åhörare, uttryckte hwar på sitt wis fin förwåning öfwer M:s okunnighet i bedö mandet af spirituösa drycker helst åhörarne åtminstone, hade sig bekant att M. på smaken kunde skilja bränwin från annat fluidum. Likwåäl, och efter det att hr ord: föranden i milda, men warnande ordalag, ytterligare tillsport M. om hwad det af honom itappade kunde wara, sade han att han trodde det wara bränwin, men wille icke på sin aflagda ed taga att så war, eller icke war. Kunde icke M. på lukten känna att det war bränwin, frågade hr ordfö randen? Nej, swarade M. Häggblom yrkade att M., med anledz ning af det swäfwande i dess wittnesmål, måtte förwisas till fin själasörjare, för att om edens wigt och wärde, samt faran af mened underwisas, deremot M. icke hade något att inwända. Parterna fingo afträda under öfwerläggning i fråga om förwisningen. Åter inkomna, frågades M. om han hade något organiskt fel som hin drat honom från att bedöma hwad slags fluidum han itappat, dertill han swarade att han ide hade eller Haft någon Iuktfedan han född blef, ett förhållande, fom han mille styrka med sin hustru, och äf wen, om få påfordrades, med intyg af lä fare. Det af M. uppgifna förhållandet godländes af Häggblom; och slapp M att gå till presten. Troligen har M., då han sökte inträde — I — — —