wo honom i största hemlighet en ganska rundlig ranson. Slutligen blef han få fet, att kammarjungfrun i fin enfald föreslog det han skulle slagtas. Man mördar inte den man älskar, swarade benne8 nåd med ett ljungande ögonkast på den oförsigtiga, fom hädanefter aldrig wågade fig fram med widare attentater mot älsklingens dyrbara lif. Men allting har dot, fom man wet, en ända, få äfwen grisen. Wälmåga och brist på motion uträtta precis detsamma som slagtarns knif skulle hafwa giort, och en wacker dag upphörde detta mönster af grisar att wara till. Hennes nåds saknad war obeskriflig, hwaraf du finner att den måste förbigås under tystnad. Slutligen förlorade äfwen för henne lifwet allt behag; hon nedsteg i sina förfäders grafchor och pres sten läfte öfwer hennes stoft dygder oh förtjenfter för wäl hundra riksdaler. Det war stätligt men wi tjenare kommo emellertid på hwar sitt håll. Lycka war att min bror, befallningsmannen, just wid den tiden satte hushåll och dertill behöfde mitt biträde. Der war jag sjutton år, säker att få bli der till min död, eller hans, då han helt plötsligt, utan min wetskap förstås, går och förälstar fig i en flicka få ung, att han kunnat wara far åt henne. Naturligtwis wille jag ej wara qwar under sädana förhållanden; jag war för gammal att ta emot ordres af en sådan der snärta, som dessutom från första stund behandlade mig med likgiltigbet. Min bror wille ha mig qwar, men jag war bestämd; jag wille och jag skulle flytta till höften. Då får jag en dag helt oförmodadt följande märkliga skrifwelse; se här, läs sjelf!