mtu wid underrättelsen om grindarnes utdömande. (Ur Norrköpings Tidningar.) Farwäl i grindar! Er dag är all! Er tidens windar Ock bragt på fall! Man länge knotat gZ er med släl, Som stått och motat, Men — nu farwäll! J scklersgamla Slut är ert släp. I ock måft ramla, Som annat skräp; Man tog bort pasjen, Och det war wäl, Nu fritt gå lassen Också — farwäl! Hur många eder På enslig hed Ej egnats eder J grymma led? J som jemt gjorden Oss bråk och gräl, Er tid är worden Nu all — farwäl! Hwad j hal warit J alla darr För dem, som farit, Wet en och hwar; Er sörjer ingen, Nej, ingen själ, På jorderingen. Farwäl — farwäll Jo tyst, måhända En fins, som skall En suct dock sända Wid edert fall: Poststöldföröfwarn, Med sorgsen själ, Den fräcke röfwarn Er sagt: farwäl Af landswägsungar En wäldig floct — Wägsmutsens kungar — Er sörjer ock; Från dikeskanten Den minnes wäl Den kära slanten Farwäl, farwäl! En skara grisar Med jnbelskri Er affärd prisar; Hon går nu fri. Ej mer som fordom Hon fram sig stjäl Wid bondens swordom. — Farwäl! Farwäl! Nu är det tider Att resa i i Sen man omfider Från pass blef fri, Oh nu från grindar — Upp sjung, min själ, Med himlens windar: Farwäl! Farwäll!