Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1865, sida 2

rit en stysgg mask. Derefter såg hon på Lundin med en kall och stolt blick och sade: jag undanber mig herrns gyckel! — Men skorna woro ju till lags? — Jcke edra skor, min herre, de duga icke för en skomakardotter. Der ligga edra, jag skall betala dem, efter jag beställt dem, men jag kan icke begagna dem. Dem jag nu har på mig äro förträffliga och jag tycker om den skomakare som giort dem. Han har ett par år gjort sig wäl känd af mig med sina arbeten. Jag behåller, honom. Jag will icke mera beswära herr Lundin. Ödmjukaste tjenarinna! Hon neg högtidligt och ämnade gå in i ett inre rum. — Nå hwad behagas? Nedlåter herrn sig att sjelf taga emot betalningen för sina skor? — Nej, det bryr jag mia ide om. Men jag will bara säga att det är ett falskt beröm, fom sagts om mamsell, att hon ämnar gifta fig blott med en skomakare, hon är för högfärdig dertill; farwäl då! Han fade detta med en få djup rörelse oc) manhaftighet, att Lowisa fattade en smula högre tanka om honom, och swarade wänliat: wänta ett ögonblick, så skall jag bewisa herrn, att herrn misstager fig. Lundin stirrade förwånad på henne, hon öppnade dörren till ett inre rum, och winkade ett par personer att komma ut; det war assessorn och en ung man, som Lundin wäl kände, den beskedlige skomakaren, som nyss warit en oskyldig anledning till hans ofärd. Wisst en hygglig ung man, men i Lundins tanka utan högre lyftning. — Se här, sade Lowisa, har den äran att presentera för herr Lundin min fästman, sedan ett par dagar. Skomakaremästaren Carlsson!