Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1865, sida 2

Skomakare blif wid din listt. (Forts. fr N:o 2.) — Hwad det här äro för präktiga skor! fade Lowisa; de klämma icke det minsta och ändå sitta de åt, de äro både mjuka och spänstiga, de äro ett möäfterstycke! — Något annat än mästerstycken utgå aldrig från min atelier, fade Lundin, högst belåten, och tummade fina uniformsknappar. Han började att glömma fin ryggwärk. — Se sjelf! sade hon med en obeswärad blick och ställde fram den lilla foten framför Lundin, är det icke mästerligt arbete? Jag förstär mig en smula på skor! — Jaag erkänner att detta är ett dubbekt mäjterwerk! swarade Lundin, som äfwen menade foten. — Jag tyder också mycket om den som gjort dessa skor, sade Lowisa med en älsklig blick på Lundin. — Ad, hwad jag är lycklig att få höra detta; mitt öde är således afgjordt, jag får således aflemna min räkning! Han swängde på sin befjädrade hatt, tog, med en stor åtbörd, åt bröstet, litsom han welat presen tera sitt hjerta, och framställde, djupt bugande, sin räkning. Den war prentad på velin med guldkanter, och lydde sålunda: — Högädla mamsell Lowisa Beckman, An, Ett par ffor att gå på rosor. Ditto: Undertecknads hjerta. Saldo mig till godo, mamfell Lowisas hjerta. Stodholm i Juni 1844. Fransisque Luhndihn. Lowisa mottog den helt wårdslöft, ögnade igenom den och tastade den hastigt ifrån fig, fom om det war