såsom mästerstycke, och satte sedan alla hjul i gång för att bli werklig löjtnant. Han hade beflutat att dröja med skornas aflemnande till detta skedde, hwils fet lyckades, emedan en plats war ledig, och skulle just den weckan besättas: uniform af finare och med större epåletter än lärftskramhandlarens, beställdes på förhand. Han köpte sig äfwen en wacker ridhäst och tog några dagars untderwisning, för att funna fitta i fadeln. Detta war ett stort offer åt hans kärlek och äre girighet, och han slet mycket ondt af den stränga ftallmästaren, fom lät honom wid minsta fel smaka dam brieren, naturligtwis under förewändning att det war ämnadt åt häften. Det swed, men hwad gör man ide för att lära fig att blifwa en fullständig kavaljer, och att behaga en dam, fom har ett stenhus. Han längtade till den dag, då han skulle få tomma i fullt traf på fin häst utanför Lowisas fönster, taga af fig den trefantiga hatten med den fwajande plymen och hwifta åt henne i fönstret. Ändtligen kom den stora dagen. Lundin ansåg under sin wärdighet att sjelf hafwa med sig skorna åt Lowisa, utan skickade dem med en lärgosse, inlagda i filfespapper och velin, försegladt med guldlack och fitt eget sigill, en wapensköld med en faff, omgifwen af krigiska sinnebilder och med en hästsko i midten, alldenstund en sådan såg adligare ut än en stöfwel, och antydde hans kavalleribefattning och tillika war ett slags skodon. Orsaken hwarföre en hästsko fan anses adligare än en stöfwel, kommer wäl deraf, att hästen ursprungligen utgjorde största delen af riddersmannen. Lundin drack en half butelj champagne; han hade hört att det skulle ingifwa qwickhet, itlädde fig fin nya uniform, satte fig upp på fin ståtliga häst, och red fram