Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 2

Skomakare blif wid din läst. (Forts. fr N:o 1.) När Lundin fom ut förftugan, flog han sig för pannan med knytnäfwen och fade: du dumma Lundin, fom ide blifwit löjtnant wid borgerskapets favalleri! du skulle kommit till henne i uniform, vå skulle hon ide afslagit dina inbjudningar. Hon will wäl ha en skomakare till man, men en militärisk som hennes pappa! Hur skall jag nu bära mig åt? Jag kan wäl bli löjtnant, jag, förr än någon annan; jag är bror med Sandels, och har många wänner i regementet; men jag fan ide hinna det tills i morgon. Strunt; man måste wara fintlig, för art behaga en wacker flicka; jag går till en af mina wänner, fom är Iöjtnant, lärftskramhandlarn, han har lika wext med mig, en riktigt gentil uniform, stora guldepäletter! jag Ilånar den för i morgon, och åter i hyrwagn till hennes hus, så att ingen känner igen mig. För henne fan jag alltid gälla fom löjnant, tilldess jag hinner blifwa det. Han werlställde fin plan; wisst prutade lärftskrämaren länge emot, att låna ut uniformen, fom war hang afgud; men då Lundin, under tysthetslöfte, förtrodde honom fina afsigter om den lysande framtid fom wäntade honom, lofwade att handla fäjtmögpre: senter hos lärftskrämaren, utstyrsel till giftermål, och fevan alltid handla hos denne, famt qvitterade utan betalning sin sista räkning på wännen, så fick han den granna uniformen till låns följande dag, och kom åkande i Berggrens bästa wagn till Lowisas hus. Han hade genast ven lydan att fe Lowisa i för