Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 2

Derpå fattade han hastigt i foten och kysste den, höll den qwar i sin hand ett ögonblick och sade: — Jag anhåller aldra ödmjukast, att få ega dens na sköna fot. Jag skall hela mitt lif arbeta på att den endast skall gå på rosor. — Herr Lundinl sade Lowisa strängt, och drog fin fot tillbaka utan sko, jag ber er, skona mig för fås dant gyckel. — Min nådiga, fade Lundin, och kysste hennes aftagna sko, fom han ännu höll i fin hand; jag mes nar uppriktigt; jag fer wäl att mamsell är ett fint fruntimmer, men man har sagt mig, att mamsell icke will hafwa en annan man, än en som har hennes fars yrke! derföre wågar jag ödmjukast anhålla att få mamsell till min äkta hustru. — Det är werkligen för mycket begärdt, att jag efter en så kort eller, rättare sagdt, ingen bekantskap, skall swara på en fådan lifsfråga. i Jag får då ide twärt nej? frågade Lundin alad. Den aktring jag hyfer för min aflidne faders yrkesbröder, gör att jag ide fan gifwa ett ohöfligt swar, men aktningen för mig sjelf fodrar att jag får besinna mig. — Zag har ingenting deremot. Mamfell fan gerna få underrätta sig om mina omständigheter. Jag har stor atelier, förtjenar mycket, mina arbeten äro ifrigt eftersökta af fint folk, och jag gör leveranser till fronan. Jngen är jag skyldig något och har ins gen dålig förbindelse. Det fägnar mig att höra; mi råkas när skorna bli färdiga. Lundin tog afsked med stora förhoppningar; han gaf befallning om att göra skorna åt mamsell Lowisa