Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 2

stret, då han steg ur wagnen. Hon fit fåledes tillfälle att fe honom i all fin herrlighet, och sansa fig innan hon mötte honom. — Det är klart, tänkte han, att en fotförskönare, som är i ofsicersuniform och kommer i wagn, icke kan annat än mottagas wäl af en wacker flicka, som sjelf har ett hus. Lowija såg på hans granna uniform med ett wisst missnöje. — Kläder uniformen mig icke? frågade han. — Jcke det minsta, swarade Lowisa som ehuru hon icke misstänkte rätta förhållandet, dock sade helt oskyldigt: den ser nästan ut som lånad. Det war ett ryligt slag för den stackars Lundin. Han rodnade betydligt, men det klädde honom icke illa. Lowisa, som ångrade sig att hon sårat honom, wille trösta honom igen, och fade med en wänlig blick; hertn behöfwer icke ha uniform, för att se bra ut. Lundin blef genast högmodig af dessa ord och trodde sig redan stå högt i hennes gunst. Den söta flickan medgaf då werkligen att han såg bra ut! Hwad fordrades mera för att behaga henne? — Nu är jag färrig att taga mått, om jag får den nåden i dag, fade han med ett belåtet fmålcen: de, och rullade ut fin skala af grönt marokin, med förs gyllda siffror, ur ett ebenholzfodral. Lowisa satte fig Helt obeswärad, och räckte hos nom sin lilla fot, under den långa wida klädningen. Lundin känföll bäfwande. Får jag lof att taga af skon? — War få god, det är ju nörwändigt! ; Han gjorde det, och mätte mycket långsamt den wackra hwitbestrumpade foten, fom utan att wara onaturligt liten, föreföll tjusande med fin höga wrist.