Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1865, sida 2

tienst, fick wäl bibehålla titeln mot sin wilja, men sade alltid: skomakare blif wid din läst! Lowisa war olik många oförståndiga döttrar, fom förakta fin faders stånd, och wilja höja fig deröfwer i fåfänga och praktlystnat; hon nästan berömde fig af att wara skomakardotter, och bestämde fia för att aldrig blifwa någon annans hustru än en ffomas kares. De afwisade friarne drogo på munnen, talte en smula illa om henne, och höllo fig på afstånd. Ryktet om hennes beslut nådde en ung ffomafaz remästares öron. Han hare intet tillträte till henne fjelf, men huset, det wackra trewåningsbuset, det stod fritt att beskädas af hwar och en. Han gick dit, och betraktade det med stor beundran. Så höga fönster! de blickate ned på honom löftesrikare än den sfönaste qwinnas ögon, nio fönster i raden i hwarje wåning, och på botten twenne stora handelsbodar! Tänk huru wackert det skulle taga fig ut, om han en dag finge sätta sin nya skylt med stora förgylda bokstäfwer öfwer porten! Men more vet ide bättre och stätligare att upptaga det gamla bruket, med eu stor, på jerns ftång härgande skylt, en förgyld stöfwel, uppburen af twenne lejon? Ofwanpå, en krona med twenne fylar i kors, och med ett walspråk under: Jag ffyddar den fom trampar mia! Skomakaremästaren Lundin war nemligen en bils tad man åtminftone tillhörde han bildningscirkeln, och hade der inhemtat upphöjda tankar. Men huru skulle han bli bekant med den wackra arftagerskan? Han aid länge af och an utanför huset i före hoppning att få fe någon i fönftret, henne sjelf belst. Han hade ide obehagligt utseende, klädde fig wäl, och litade på att han kunde behaga hwem som helst, ifns