Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1865, sida 2

blick och wackra, hwita händer, anmälde sig, men af: spisades med artig köld. Assesforn hare en ung slägting, en officer till och med, men hwarken hans wackra uniform eller prydliga mustascher lyckades att behaga henne. Då assessorskan och andra äldre fruntimmer wille på: stynda hennes wal, förklarade hon helt uppriktigt, att hon lofwat sin far, att aldrig gifta sig med någon annan än en skomakare. En skomakare, hade fadern sagt, står på säkrare botten, än många andra män i landet ty han gör denna botten sjelf: aldrig kommer den tid. då ide skodon behöfwas. Skomakaren är en wigtig man i samhället; hwilken fan berga fia utom honom? De ståtligaste kläder gagna till intet, för den som är barfotat; utan skodon fan ingen gå i arbete, ide föp: mannen sköta fina affärer, ide krigshären förfmara landet, ide presten predika, ide domaren fitta till tinas, ja, fielfwa kungen fan ide regera utan stöflor. Det är skodon, fom skilja menniskorna från djuren, det bildade fambället från de milda follkslagen och ju bättre skodon i ett land, ju högre hyfsning, ju bättre siöfler på en karl, ju säkrare framgår han på lifwets bana. ÅÄldermannen beundrade högeligen Carl den tolfte, för sagan om den stöfwel han skall hafwa ffic: fat till rådet i Stockholm, ty åldermannen påstod att betraktelsen af en wälgjord stöfwel ingifwer ganska sunda tankar, och betydde sändningen i hans mening, att kungen wille gifwa rådet en wink om att under hang frånwaro laga att allt passade wäl, att allt hölle noga ihop, att inag liktoruar skulle klämmas, och att allt skulle stå på säkra fötter. Åldermannen hyste sålunda en hög tanke om sitt yrke, föraktade hwarje skomakare, som icke gjorde detsamma, afsade fig kaptenstapet efter ett års A .— —