sökte henne. Hotande föreställningar om Herrans brinnande wrede, en för: skräcklig lära, den själasörjare, ofta med owist nit, bibringa folket, werka sällan till bättring, men wäl till misströstan och förtwiflan. Mitt första bemödande war att borttaga den sålunda hos den sjuka wäckta förskräckelsen och ingjuta hoppets ljus och tröst i hennes själ. Här wisade sig, huru olyckligt det är, när innanläsningen blir i barndomen försummad: Jag kunde icke anwisa henne den rätta tröstens fälla, Guds Ord, emedan hon löfte illa i bok; men ett gott förstånd och några wackra böner och psalmverser, dem hon i barnaåren lärt fig utantill, bidrogo kraftigt till hennes återställande och upprättelse. Efter att hafwa en gång hemma i sitt rum begått Herrans Heliga Nattward blef Hon lugz nare och äterwann så mycket af fin helsa, att hon kunde företaga fig hwarjehanda arbete och trodde fig derefter, med Guds nåd, tunna följa församlingen till natt: wardsbordet; men innan den efterläng: tade stunden inträffade, fit hon ett nytt anfall af fin sjukdom med åtföljande flag och döden. Så förswann, gagnlöst för samhället, glädjelöst för sig, ett menniskolif, som dock af Försynen war utrustadt med egenskaper hwilka kunnat bereda allmän och enskild nytta. Hon föll ett offer för ännu i församlingen herrskande mörker och widskepelse: och månne ide fjälaför: jarne, få i närwarande, som förfluten tid; hafwa mycket att förebrå fig iaffer ende på försummad folkuppfostran och en grundlös religionsunderwisning? Hur vu gudlös är ide den lära, fom förnes tar nyttan af ljusets spridande bland folket såsom wore det några få utmwaldag tillhörighet blott och den stora hor pen more af Försynen dömd till de blinda mullwadernas lott. Det är får kunnighet och kortsynthet, eller fammwetslös prelatensisk herrsklystnad, fom lärer, att half upplysning är skadligare för folket än okunnighetens mörka natt: half dagning är ju ett steg till full dager. De nya folkskolorna hafwa ännu fina fiender; men dessa små skolhus, det nya ljusets trefliga boningar, som nu öfwer hela wårt fädernesland möta, gläda den sanna menniskowännens öga, ty de äro alla lika många oförgängliga ärestoder, förwarande till efterwerlden den konungs minne, fom öfwergick på de ädles sida, hwilka erkänna allas lika rätt att tillegna sig så stor del i liuset, som de förmå, och att alla menniskors bestämmelse är att fröjdas i strålarne utaf de ewiga sanningarnes sol.