utan att falla deruti. Till nattwarden hade hon al: drig funnat fomma mer än förfta gången. Följande vagen besökte jag den sjuka, för att lemna henne till: fälle att för mig uppläcka sitt inre tillstånd och an ledningen till bennes swårmodighet och sjukdom, fom jag numera ide twiflade hade någon synnerlig hän: relse och samwetsoro till grund. Hon tycktes mycket glad öfver mitt besök och fade fia allt sedan min an: komst till församlingen hafwa länatat efter tillfälle och med att få för mig Yppa fitt inre betlaaliga till stånd — och gjorde, med enfaldvig uppriktighet följande berättelse om fin korta, sorgliga lefnad. Af fin barndom mindes hon ide mer än fin moders begrafningsrag och de tårar, hwarmed hon hwarje laften efter den dagen, uti ett annat torp, intog fitt j nattläger, emedan hon då alltid fom ihåg fin mor och fänre fig nu så olycklig och öfwergifwen. Dagarne tillbragte hon med bettlande i nästgränsande byar. En beskedlig torparehustru under herregården Ehade åtagit sig hennes wård och hade äfwen lärt henne något läsa. När hon blef något äldre, tog tor: parehustrun henne med fig till herregården, der hon alltid utan fnäfor fit mat i köket och stundom äfwen några slantar af unge baronen, fom ofta klappade henne på kinden och sade att hon mar wacker. Men detta, fare hon, hade lagt grunden till hennes olycka. Han mar den ende, fom talat med henne ett mänligt ord, derföre blef oc han snart enda föremålet för hennes tankar, och ofta, när hon git med fin tiggarepåse utefter wägen, grät hon bittert öfwer fitt elände, särdeles att hon war få uselt klädd, att Hon ide kunte utan blyghet wisa fig för honom. Med tanken natt och dag på honom framgingo barndoms: åren, till dess hon fyllde sitt 14 år, då hon blef nås