Widskepelsens sorgliga följder. Prosten Arw. Aus. Afzelius omtalar från första åren af sitt herdekall en händelse, som tilldrog sig wid en stor nattwardsgång, att en fattig qwinna, som wille närma sig Herraus bord, stannade några steg ifrån altaret, bemödande sig att lyfta foten fram, men stod liksom fasthållen af en osynlig makt, till dess hon föll ned med ett doft klagande ljud och derpå följande konwulsiviska förwridningar, deraf de kringstående natts wardsgästerna mycket förskräcktes. Afdånad, fördes hon af sina bekanta bort och hem, och händelsen får stade den gången ide widare min uppmärksfamhet. Men ett år derefter förnyades samma uppträde: menniskan försökte närma fig altaret, då bon liksom qmwarhölls några ögonblick, föll ned och tycktes wilja krypa framåt, fattade uti de kringståendes ben; men förlorade snart all sansning och fördes bort liksom förra gången. Jag beslöt då att taga närmare kännedom om den fattiga qwinnans tillstånd och erhöll om henne den upplysnina, att hon för några år sedan kommit få fom tiagerska till församlingen och, emeran hon tydtes wara af ett frilla, beskedligt uppförande famt hare ett godt utseende, fått tjenft på ett wärdshus; men då bon tittals war liksom grubblanre, och slutligen fick tätare anfall af fallandesot, kunde hon icke mer tagas i laga tjenst, utan war, mer af barmhertighet, tagen af en twätterska till hjelp. Jag kallade hennes matmoder till mig och un: derrättades af henne, att den olyckliga vigan nu war sint och att hon icke kunde widare wårda henne, emeban hon hwarlen kunde närma sig eld eller watten, B ii:::::.!I 00. —