Norrländska Korrespondenten – 28 december 1864, sida 3

Han fade: det är i dag tio år sedan, fom jaa såg dig första gången, och jag älskade dig genast, men du mar femton år och jag tretio; jag hare ännn ingen samhällsställning, och wågade derför ide begära din hand af din rike fader, ide heller trorde jag mig haft: wa gjort något intryck på vitt hjerta; ty du mar all: tid få sluten och skysg för mig, men öppen emot an dra, få fom helt oförmodadt din förlofningstid, ac jag will ej tänka derpå: nära kwå år, fom jag fed idel qwal få blef du åter fri. Jag wille, att du skulle få tid att sörja ut din dubbla fora, men derunder har också min kärlek wuxit och blifwit starkare för hwarje dag. J tio långa år har jag älskat dig och nu frågar jag dig, fan du älffa den fyratioåri e mannen? Will du blifwa min mata? Tjupt rörd, räckte jag honom mina båda händer och fade: är det möjligt, Henrik, att du ide anat huru warmt jag älskat dia, endast d i g, allt sedan min femtonde födelsedag. Jag älskade icke Wilhelm och sörjde honom aldrig. Henrik fåg på mig få förundrad, fom om han ide förstått mina ord; derpå slöt han mig till sitt trofasta hjerta och jag kände twå heta tårar på min find. — Moder, fade Henrik, fom och wälsigna dina barn! Du gaf mig i går ditt bifall. Ett år fingo wi behålla wår moder; hon fid dock tillfälle wälsigna äfwen dig, min Henrita; sedan gick hon hädan i frid. Tolf gånger firade wi wår gemenfamma föreljes dag, tolf lyckliga år, och för hwarje år fom förswann, blef mår kärlek och lyda renare och högre: hwad fer dan följde weten j alla wäl. Älskade barn, jag skulle också ide funna förtälja