tio år som förflutit sedan miu femtonde födelsedag, samt all den glädje och sorg, fom jag sedan dess upplefwat, stodo i lefwande färger för mitt minne. Jag tänkte på min ädle far, fom få innerligt ön: skade att få fe mig wäl gift, för att funna dö i ro. Ac, äfwen denna hans sista förhoppning blef gädad; men war ide just det en stor Herrans nåd, att jag slapp lefwa ett helt lif med en sjelfwisk, hjertlös man? Jag tänkte på min mor och tackade Gud, som tillåtit mig arbeta för henne och derigenom bereda henne någon glädje. ÄAfwen på Henrik tänkte jag, huru han all tid bemött min mor, fom fin egen och mig fom en syster; han war den ende af wåra förra be fanta fom ide öfwergifwit of i wår olycka, ty han begagnade hwarje tillfälle att wisa oss fin wänskap, utan att såra wåra känslor; jag tackade Gud för den stora nåden, att jag alltid intill nu kunnat lika högt älska och högakta denne Henrik, fom på min femtonde fö delsedag. Slutligen somnade jag och waknade först wid min moders ömma kyss, ganska sent på morgonen. Ack mammal utrrpade jag, jag har försofwit mig, förspillt twå lektioner! — Ah nej, klockan är icke så mycket; du sof så godt, att jag icke nämdes wäcka dig, och som det i dag är din födelsedag, så hafwa wi ett litet kaffebord derute. Detta och en god wän wäntar dig. Jag fade: det är Henrik! — wi hafwa ingen an: nan god män. i När jag fom ut, helsade Henrik med owanlig wärma, förde min hand till fina läppar och bad mig om ett famtal, Wi togo plats i en foffa.