Norrländska Korrespondenten – 28 december 1864, sida 2

och hållet; som jag icke är inwigd i handelswerldens bemligheter, få fan jag ej klart äskådliggöra detta, nog af, allt slöts med min faders cession. Sorgen kom i huset; min ädle fader böjdes djupt af denna olycka, min moder teg och led. På mitt bröllop mar ej mera wärtt att tänka, ej heller talade Wilhelm numera derom; det som förut war hans käraste talämne, tycktes numera wara alldeles bortglömdt. Jag märfte straxt efter wår olycka, att Wilhelm och hans anhöriga blifwitralldeles förändrade: deras köld tilltog dagligen och öfwergick småningom till grofheter; men som mitt giftermål utgjorde min faders enda hopp, få fördrog jag tålmodigt allt detta, för att ide öka hans bekymmer. Men en tag, då Wilhelms systrar oupphörligt sårat mia och den äldsta djupt beklagade fin broders olycka, fom skulle få en hustru med alla en ril flickas wanor, helt och hållet saknande en fattig flickas dun: lighet, så brast mitt tålamod: jag drog ringen af mitt finger och bad henne råda sin broder, att nästa gäng wälja mera försigtigt. Han följde mitt råd och gifte fia inom twå mår nader med en obildad, men mycket rik flicka! Jag söride djupt, wisst ide honom, men jag sörjde öfwer att det fanns få mycken egennytta och uselhet bland menniskor. Min fader grämdes djupt; han hade älskat Wilhelm såsom en son och hade warit lugn åtminstone för min framtid; nu war äfwen det hoppet slut. Detta war för många slag på en gång; min faders helsa, fom redan förut mar undergräfd af för mycket arbete, blef allvele8 bruten, och han dog, lemnade min stackars mor och mig allena med wår sorg och wår