Norrländska Korrespondenten – 28 december 1864, sida 2

fattigdom! men Gudskelof, tillgångarne räckte, att bes tala alla ffulder; ingen förlorade en ffilling på min fader och wi fingo ändå ett litet kapital öfwer. Wi flyttade in i ett par små rum på föder, fom lågo mot solen od) wid huset fanns en liten trädgård, hwari min mor hemtade frisk luft. Lyckligtwis war jag skicklig i språk och musik samt fit många lärjungar; men jag måste gå hem till dem, att gifwa dem underwisning; och fom de bodde på skilda Håll i staden och malmarne, få war detta mic tet tröttande för mig, isynnerhet fom jag aldrig hade tiv att gå hem och äta middag. Till min mor fade jag, att jag åt middag hos någon lärjunginnas förs äldrar, men mången gång fatt jag under middaagtimman på Clara elle rLadugårdslands kyrkogård, för tärande ett bröd, fuktadt af heta tårar. Men mest plågade mig, att fe det öfwermod, hwarmed de rilka fruarne behandlade den fattiga lä rarinnan. De flesta helsade ide utom hus; men det war bättre än någras föraktliga nickning. På tetta sätt lyckades det mig ändock att skaffa, oss en tarflig boning; men min mor började bli fjutlig och för att funna wårda henne, måste jag afsäga mig många underwisninastimmar; wärt lilla kapital smälte ihop för hwarje dag. Jag emotsåg framtiden med bäfwan. Men alltid tackar jag Gud för dessa pröfningar, de drogo mig till honom; han mille pröfwa mitt bjerta och stärka min tro, på det jag måtte ödmjukt funna bära ten lycka han ärnade nig och sedan den sorg, fom först slutar med mitt lif. Min tjngondefemte födelsedag tillstundade. Af tonen förut hade jag kommit sent hem, trött och illa: mående. hade jag lagt mig, men funde ide somna; de