starkt i ansigtet,Håh, Håh, fortfor bon nu, men få skall haren wara förhfursalt hwit, för att man skall bry sig att jaga honom in på julafton. Få fe hwad man nu fan få till mat åt er alla? Strvömming finnes här, gudnås, och Anna får försöka ltlämma getterna litet bättre; men gröt fan ingen ge fig att fofa här midt om natten. Så wäl gumman, fom de andra båda ställdes snart tillfreds i detta affeende. Wi afpelsade oss och gjorde oss wälkomna genom en kopp punsch, som gerna bjöds wårt wärdfolk af oss, och än hellre af dem emottogs. Snart woro wi henmaftadda och funno oss serdeles wäl i den warma stugan. Den gamla wille börja sitt bestyr med wårt nattläger och yrkade på att skynda med getternas mjölfning, då en tillfällig het afbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem wi ej funnat förutfe. Kaptenen, fom blifwit qwar mid slupen, hade omsider fått allt i ordning der, bes slagit seglen, fästat båten, upösändt ja terna till stugan och war tar att ligga i land för natten. Förrän han git in i wärmen med sin bössa, erinrade han fig dock, hwad wi förglömde, att lossa skottet. Det war knallen af detta skott, som mål: lade en sådan diversion i bestyren. Den gamla hörde dånet, och kastade wårdslöst ifrån fig en hufmudfudde af ej: derdun, fom hon just bar i handen. Hörden IF, fade hon, med skalad stämma, hörden I ide ett skott? Så må Gud för: barma fig öfwer Juno, fom ej kunde mins tra i Norge, utan mill bulta fig mot blindz grundet få tids på året. Sätt ut me båten, gosse, och Håll wäl i nordwest, s att du har winden, wi skola nog fe ter barnen, sörj ej för dem; skynda bara. För yngre öron, än gummans, war det ej swårt att genast finna hennes misstag. Den så kallade gossen, hennes fyratidårige son, afbröt leende hennes påminnelser, och fade halft brydd och halft medlidsam: all tid spölar det i edra öron, kära mor, och ffott skall ni höra, om en fluga stampar på er graf, fen ni gått till hwila i den en gång. Men gissar jag rätt, få war det en harsträmma, fom någon af herrarna låt pusta wid stranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka. Håh, håh, fade den gamla, alltid wilja de unga wara lloka; men jag är ide gas len, ide Heller född af galna föräldrar. Gud hjelpe mig men julafton fom är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej derför, och hwad lunde jag arma qwinna göra? Men fött er för brafan ni, främs mande godt folk, få will jag berätta er hwad en swag qwinna gjorde, och hwad lön hon hade derför. Wi efterkommo gummans önskan, mes dan mår besättning och den unga märdinnan tillsamman bestyrde om qwällsward och wärmde upp den lalla mat, wi med: hade. Men den gamla begynte: Det är nu för längre tid sedan, än många af er gode mwänner, minnas tillbala, om jag fer rätt på edra anleten, då jag en julafton, sådan som denna, war