han måtte wara dennes bror. Den ädla hållningen, det swarta lockiga håret och de fiua, regelbundna anletsdragen woro desamma, men hela anletets uttryck och färg woro hos Karl gladare och lifligare, än hos denne man, fom mar blef och hade en mild allwarlig blid i fina bruna, wackra ögon. — Kom hit Elisabeth! fade Alwina, få skall jag föreställa vig för min tillkommande swåger, Henrik. Han räckte mig handen, smålog wänligt och fade: detta är då den lilla kusinen från Stotholm? — Ja, swarade Alwina, men akta dig, Henrik, hon har just i dag blifwit förlofwad. — Fästmö redan, sade han långsamt och hans blick blef allwarligare, det war tidigt. Jag rodnade djupt och swarade att jag ide mar förlofwad utan att det endast war ett stämt af Amelie på min födelsedag. Han frågade: huru många år fyller mamsell Elisabeth i dag! — Femtom år! — Och jag fyller i dag twå gånger semton! Förwånad utropade jag: tretiol — Sa, det är naturligt, fade han fatta, mera till fig sjelf än till mig, då man blott är femton år, få anser man tretio för en hög Ålder. — Ah, ide just det, men jag trodde ej att — — stammade jag rodnande. — Hon trodde ej att du war få gammal, inföll Alwina skrattande; i detsamma fom en lång löjtnant af Karls kamrater och förde mig i den nyss påbörjade dansen. Sedan såg jag ofta Henriks milda blid upp: föta mig, och då wi fammanträffade, hade han altid