punsch, fan man föga, att mi nu hafwa en god blåst. Och likwäl bestods mig en sådan, om ej wida bättre, då jag än mar blott fyra, fem år gammal och allena till siös på köpet. Jag har ide nämt om att förhållandet med mig är twertemot hwad det wanligen är med menniskobarn, jag wet nemligen bättre hwart det stall bära för mig i werlden, än hwadan jag kommit. Alltnog, då jag war wid pass fem år, och detta har bort wara, som man sagt mig, för omkring trettio år sedan, befann jag mig en natt ute i wida hafwet såsom nu, med den skilnad, att jag då låg wind för wåg, och nu har twå orefwade segel uppe, att jag då war stel af köld, och nu är warm ända i lilltån. Jag mins föga af omständigheterna mid denna min förfta expedition; men hwad jag kommer ihåg, är att jag lemnades ensam på en klippa i wilda sjön och wille färdas efter dem, som sålunda öfwergåfwo mig. Det mar tolmörkt, såsom nu, och då jag försötte ro, slogos årorna mig ur handen af första wåg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning wet jag ej, men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag wet således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar eller ej. De som sade sig hafwa upptagit mig och bragt mig till lifs, woro lurendrejare till professionen, eljest wälmående bönder. Jag wexte upp bland dem och deltog i des ras industri tills mitt skägg begynte mera, då gick jag ut med en kopverdieman och blef en hederlig karl. — Se så, båtshaken ut, tag törn! — jag tror den onde wisar mig wägen bland stenarne här. Slupen låg med fladdrande segel i en bugt af framskjutande klippor, man började räta ut de styfwa lemmarna, man gäspade och röt kölden ur troppen. Kaptenen och twå jungmän blefwo qwar wid slupen och sysslade med den; wi andra begåfwo oss stapplande in i den warma stugan. Der stod julen upp i tak. En wäldig brasa af tallwed sprakade på den wida fpi seln och upplyste rummet, hwarest def utom på bordet brann ett stort tregrenigt ljus jemte några entla. Wäggarna woro fullt behängda med nät och andra fiffredskaper, och hörnen af stugan bläntte af hwita getter och klillingar, fom skockat fig dit. Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, fom fatt mid bordet och tycktes sjunga i fin psalmbok, en medelålders man med hans huftru och fem barn, af hwilka fyra höllo en förfärlig ton sert på stentuppar, hwartill det femte och äldsta ackompagnerade med en ffrällande trumpet af träd. Då mi inträdde upp steg fadren, stampade ett eftertryckligt flag i golfwet åt de skrålande barnen och nice fade åt oss wänligt och utan twång. Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af fig glasögonen och fixerade of ffarpt. Smadan är ni, godt folk fade hon, bar ni ej hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafwet? Men få har ni ej skjutit efter lots, förbanna mig ni det gjort. Wid dessa, ord fpottade Hon fig på de rynkiga fingrarna, nappade branden af det ena ljuset, steg upp och lyste oss