Norrländska Korrespondenten – 24 december 1864, sida 2

En Julqwäll i Lotskojan. (Ur Helsingfors Morgonblad.) En för ifrigt fortsatt jagt i skärgården och sedan inträffande motwind och storm hindrade oss till wår stora förtrytelse, att efter wår afsigt hinna hem till staden inz nan julaftonen. Twärtom kastades wi ute i öppna sjön hela qwällen i ett tillstånd, som warit wådligt. med en sämre slup, än den wi hade, och hHöaft odrägligt, om ide en af fällffavet örstätt att någorlunda förströ wår ledsnad genom sin munterhet och fina historier. Denne man mar ut länning och förde ett skepp, fom tillhörde honom sielf, och hwarmed han öfmermins trade i wår hamn. Han war mindre än andra angelägen om att få fira julaftonen på fast land, och hade inga anförmand: ter fom fafnade honom mid gröten och tårtan. Dessutom mar han, hwad mi ans dra ide woro, mot allt hwad fom kunde lallas blåst, köld och watten rent af förs härdad, och då Han fatt mid ftyret i fin egen slup, hade Han wäl knappast brytt fig om att huka fig, om han än för hwarje wåg warit i fara att snudda wid månen. Emellertid war och förblef wår segling på intet wis angenäm. Wi kryssade och gjorde slag af twå och tre qwarts mil, utan att winna serdeles, för den häftiga swallsjön, fom oupphörligt motwerlade feg: len. Omsider uppgåfwo wi alldeles Hop: pet att uppnå fasta landet och beflöto att lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbewuxen klippa ute i hafwet, och söla tak öfwer hufwudet hos lotsarna som der hade sin koja. Wi sågo på afstånd slenet af eld ur dess fönster, och den muns tre kaptenen lät slupen ränna af dit för god mind. Utan skryt, gode herrar, utbrast han nu, i det han tog ae en djup klunk fall