Norrländska Korrespondenten – 24 december 1864, sida 2

gade kasta en blid på hand ansigte och med et gjädjerop kastade jag mig i hang armar och utbraft: Amelie, älskade Amelie! hwad jag är glad, att ret är bara du, du fjelf, du lilla elafal men aldrig hikt jag hållit af dig få mycket, fom i detta ögons blid. — Sa, det tror jag nog, du har också fått en födelsedagsgåfwa, fom duger, en fästman, och dermed flöt Hon mig i fin famn. Alla utbrusto nu i skratt; men ingen war få glad, fom jag. Jag war alldeles botad för min längtan efter fästman en sådan ångest hade jag utstått. på eftermiddagen woro ortens grannar bjudna till huset. Der skulle dansas i en fal i öfra månins gen; Amelie fortfatte fin fästmansrol och bibehöll den drägt, fom klädde henne få wäl och hwari hon förde fig lätt och behagligt. Wid min förwåning häröfwer fade hon mig, att hennes föräldrar låtit henne uppwexa i gosskläder, ända till hennes fjor tonde år; hon anhöll att få bestämma min drägt för eftermiddagsbalen och hon walde min luftigaste hwita klädning, sammanhällen af ett blått stärp och satte en blåklintstrans på mina ljusa lockar, samt förfätrade att jag war ganska täck i min enkla drägt. De främmande kommo och balen öppnades af mig och Amelie med en hwirflande wals, derunder såg jag, att en för mig okänd herre gick genom salen in i förmalet, ver ban förorsakade mycken uppitånz delse bland tanter och fruar. Wid ett litet uppehåll i dansen såg jag Honom lutad mot dörrposten och att han noga betraktade mig. Då dansen slöt, sprang jag ut i förstugan, för att swala mig; der stod Alwina wid ett fönster, språkande med fremlingen; jag antog straxt af den påtagliga likheten med Karl, att