Norrländska Korrespondenten – 24 december 1864, sida 2

jag märkte, att vet war något owanligt å bane i hu fet, men jag låtsade sofwa, för att ej falla beswärlig, ända tills farbror fom i dörren och fade: flida, fof: mer du än? skynda och kläd dig, att jag måtte få för: sta kyssen af dina femtonåriga läppar; för öfrigt är den hemlighetsfulle sångaren derute och wäntar på dig; skynda dig, jag kommer åter om femton mi nuter. Jag frågade en af flickorna, fom äfwen infommit, om tet mar fanning, eller blott ett skämt af farbror. Men hon försäkrade allwarligt, att det war sanning samt hjelpte mig att fort blifwa klädd, emedan jag war så bestört, att jag icke kunde knyta ett band. Jag war knappast färdig, förr än farbror åter syntes, gaf mig en faderlig wälsignelse och icke en, utan många kyssar, lade min arm i sin och förde mig in i salen; hwad mitt hjerta klappade, då han lade handen på låset och sade: lugna dia min lilla män, glöm ide att Amelie hotat att göra dig ett spratt i dag! Dermed gick dörren upp. Aldrig glömmer jag ven ljufwa syn, fom mötte mina förtjusta blickar, hela den stora salen war för: wandlad till ett blomstertempel, alla husets unga fruntimmer woro högtidsklädda och i fonden af rum met stod en blomstersmyckad stol med en himmel, prydd med gröna kransar, en wärdig tron åt gudinnan Flora; dit förde mig min farbror och, döm om min förwåning och häpnad, der stod den mörklockige ynglingen, böjde ett knä och näckte mig en blombukett samt gjorde mig fin färlefsförtlaring på det mest högtrafwande och swulstiga sätt, fom jag ide märkte wara wäl öfwerläst; men slutligen började jag tyda, att den wälljudande rösten mar mig bekant; jag mår