Dtisfabeth En Berättelse af A. K. G. (Ur Swenffa Familj-Journalen.) (Forts. fr. N:o 99.) — Det är han! fade Amelie, just få war han klädd i kyrkan. Och nu började alla bry mig för min hemlig: hetsfulle tillbedjare, fom uppenbarade fig än för den ena, än för en annan af husets medlemmar. Alla woro öfwerens, att det mar mig hang befökf gällde; men jag skrattade blott och fade: fom han aldrig wisar fig för mig, fan jag ide wara den, fom han söker. En natt, eller rättare sagdt en morgon, ty solen höll just på att gå upp, wäcktes jag af underbart klingande toner utanför mitt fönster; jag kastade på mig en lätt morgondrägt och skyndade till fönstret, der jag lyftade litet på gardinen, men just då förtlingade de sista tonerna och jag såg en smärt ungdomlig gestalt, klädd i fommartlidver, med halmhatt på sitt mörklockiga hufwud, samt med en guitarr i ett blått. band hängande öfwer axeln, skynda utför trädgårds gången; men der stannade han plötsligt, wände fig och kastade en slängkyss till mitt fönster samt förswann i en sidogång. Jag blef häpen, upprörd och kunde icke somna mera. Wid kaffebordet omtalades denna lilla tilldragelse; flickorna, fom hade fina fönster ät samma sida, men längre bort, hade hört och sett detsamma, fom jag. Åndttigen randades min femtonde födelsedag och