Vid Ararat. (Ur Evangelisk Kalender för år 18652.) Hvar är Arken, som på vilda hafvet, der ett syndfullt slägte blef begrafvet, häfves upp och häfves ned af vågen under blirtomhvästa himlabågen.? Hvar är Berget, der, i vredes-stunden, arken hvilade på fasta grunden, medan vågorna fördränkte verlden, ondskan, otron, lasterna och flärden? Hvar är Dufvan, som från arken svingar och dit åter ett olivblad bringar, frälsningens och fridens tecken sköna, att den trogne Noachs hopp belöna? Hvar är Altaret, der elden brände, offerelden, som han tacksamt tände, då i torr, i välkänd dal tillbaka räddande han hemfört barn och maka? Arken, — det är kyrkan. Midt i hafvet verldens haf, der allt blir dödt, begrafvet som af verlden är; den lyfts af vågen trygg och lugn mot ljusa himlabågen. Berget, — det är salighetens fäste, hörnastenen, Christus, vännen bäste. Står ditt hus på denna grund, den fasta, ingen storm kan det i djupet kasta. Dusvan, — det är vbonen, som ditt hjerta sänder upp till Gud i nöd och smärta. Hoppets, tröstens helsning den dig bringar likasom på lätta dufvovingar. Altaret, der offerelden brinner, du i hvarje troget hjerta finner. Ständigt glimmar der den helga flamman. Nådigt Gud det offret vill anamma.