den fröjd, som ungdom, sommar helsa och slägtingars ömma omwårdnad skänkte mig. Jag föreföll mig fjelf som en fågel, hwilken nyf lärt att flyga; wingarne fattades, men jag begagnade alla andra möjliga fortkomstmedel, mina egna ben inberäfnade, på fält, sjö och berg, i skog och dal, gående, roende, åkande eller till häst. Ack, sådant lif af glädje och lek, och dertill grundlade det all min lycka här i lifwet. J början af Juli infaller, såsom j weten, min födelsedag. Den skälmaktiga Amelie, så hette min gifte kusins hustru, hade alltid skrattat mest åt mina önskningar att få fästman. Alltid höjde hon hotande fit finger och fade: afta, dig Elisabeth! Kom ihåg att jag gör dig ett spratt på din födelsedag. Jag kysste hennes lilla finger och försäkrade, att jag alldeles ide brydde mig om hennes hotelse. — Ja, wi få wäl fe, fade hon, tom ihåg att du är warnad. En söndag woro wi i en grannkyrka och när wi kommo hem, sade Amelie: blefwo ni, flickor, warse, den unga karlen, som så oaflåtligt såg på någon af eder, jag met ide bhwilten? — Det war just på Elisabeth, fade en af flickorna märkte du ide Elisabeth, att han såg på vig hela tiden ? Jag hade ingenting fett och nekade, rodnande til hårfästet. Se, huru hon rodnar, sade Amelie, han blir nog hennes fästman. En annan gång kom en af de små gossarne ins springande och sade, att han sett en ung herre nere wid sjöstranden, straxt utanför trädgården, klädd i en ljus sommardrägt och med en italienst halmhatt på sitt hufwud. (Forts.)