Norrländska Korrespondenten – 14 december 1864, sida 2

bror od) begärde att jag skulle få wistas hos honom öswer sommaren. Min farbror och faster swarade genast, att jag wäntades af dem med otålighet. Wi foro straxt. Sådan herrlig resa och sådant emottagande! Mina föräldrar stannade blott ett par dagar. Det kostade mycket på mig, när de foro, men alla woro så glada och wänliga emot mig, och som det blott war på några få månader, som jag skulle wara skiljd från dem, få lugnades snart mitt hjerta. Min farbror, fom war sjuklig, hade fin äldste son till hjelpprest. Denne war gift och hans hustru war rik, wacker och framför allt god. Som de bodde på en hennes egendom, några stenkast från prestgården, woro de dagligen tillsammans. Den unga frun hade twå bröder, den yngste, Karl, war förlofwad med min farbroders äldsta dotter; han war löjtnant wid östgötha grenadier, och den äldste hette Henrik. — Ac, ropade Henrika det war ju mår far! 1 — Tyft mitt barn, fade modren, afbryt mig då fan jag ide fortsätta. Henrik hade redan då en god tjenst i Stocholm. Mina andra kusiner woro twå flickor, yngre än jag och twå små gossar. De unga förlofwade woro båda utmärkt äl wärda och högtänkta. De höllo mycket af hwarandra, beständigt woro de tillsammans i dans, lek, glädje och allwar; ingenting tyckte jag kunde jemföras med deras lycka. Jag började tycka, att det måtte wara bra roligt, att hafwa fästman, och jag sade ofta åt farbror, hwilkens älskling jag war: huru ffall jag också få mig en fästman? Han ffrattade alltid och swarade: mwänta, min lilla stumpa, den tiden kommer wäl ocfjå. — Jag wäntade och njöt med fulla finuen af all