U lisabelh. En Beråttelse af A. K. G. (Ur Swenska Familj-Journalen.) — Som i weten, war jag mina föräldrars enda barn och de älskade mig på det ömmaste, och detta gjorde att de uppfyllde alla mina önskningar; wid mitt femtonde år hade jag ännu icke haft någon motgång, min ömma moder undanröjde allt, som kunde göra mig ledsen; sorger hade jag wisst hört omtalas, men de woro för mig ofattliga skugaor. Min far mar fom, j äfwen weten, köpman och skötte fina affärer med utomordentlig drift och omtanka; således hade han aldrig tid att wara borta från sina affärer mera än högst några timmar och min moder kunde aldrig skiljas från sin make. Följden war att wi aldrig hade något sommarnöje, utan ständigt bodde i staden; lans det kände jag endast af de utflygter, fom wi gjorde åkande, gående eller seglande på min faders stora slup till Stockbolms wackra omgifningar. En wår fick jag en lindrig frossa och mina föräldrar woro oroliga, ja nästan tröstlösa; de trodde jag skulle dö, då jag war få blef och affallen. Läfaven tillstyrkte landtluft; hwar stulle nu göras? Wisst hade min fader en bror, som war prost i en af Or stergöthlands mest förtjufande trakter. Dennes hus stru war en af de älskwärdaste prostinnor, fom nå gonsin funnits och de hade döttrar och söner i mängd. Att jag skulle få trefligt, war utom all fråga, men att hafwa mig så lånat borta från hemmet, war pår kostande för mina föräldrars ömma hjertan. Nöden Hade dock ingen lag och min gode fader skref till fin