Norrländska Korrespondenten – 7 december 1864, sida 3

— — — — T— 2 WALcc U stodo tätt intill hwarandra och woro förenade genomt jernband. Dessutom anbragtes bjellror öfwerallt, så att fången kunde icke göra den ringaste rörelse, utan att fätta ett helt klockspel i gång. Då arresten mar färdig, förde kommendanten Höiland i tornet, wisade honom allt och fade: wälj nu; antingen denna boning, eller du ger mig ånyo ditt löfte att ide försöka fly. — Sag wäljer tornet, swarade Höiland. J sjelfwa werket anordnade han allt i sitt nya fängelse få, fom om ban der tänkte tillbringa hela sitt lif, och syntes en lång tid blott sysselsatt med att — likwäl under jemn tillsyn af en fångwaktare — förfärdiga hwarjehanda fnidareoch swarfwarearbeten, hwaruti han egde en stor skicklighet. Sju eller åtta månader derefter befann jag mig på en maskeradbal hos furst B., då en swart domino närmade sig, fattade min arm och wisade mig fästet till den dolk, Ole Höiland gifwit mig, och den jag, trogen mitt löfte, alltid hade på mig. Raskt stack jag dolken och min börs i maskens hand, hwarpå dominon förswann. Nästa morgon talade hela Christiania om ingens ting annat än Ole Höilands flykt, och kommendanten på Aagerhus fäftning lät offentligen kungöra, att den, fom lemnade Ole Höiland, lefwande eller död, i hans händer, skulle erhålla en belöning af hundrade dutar ter. Man hörde emellertid ingenting angående honom, än hwad en gammal lam tiagerska hade att berätta. Wid ett tillfälle, då hon stapplat ända till CHriftiansand, för att bettla, hade en förbigående kastat till henne ett guldmynt under utrop: se här, mor lilla, tag detta och bed för Ole Höiland. J Norrige känner man icke, hwad som blifwit af hanom; men jag kan derom gifwa någon uppe I — — — — —— —