låta en sådan mängd farliga menniskor gå fritt oms kring. För öfrigt litar jag wäl på dit ord, men ide på dina kamraters. — MNi har rätt, fade Höiland. Hetta samtal eade rum om aftonen. Följande morgon blef en af de skildwakter, fom bewakade yttre sidau af Aggerhus flott, högligen förwånad då han helt nära fig såg en obekant person fitta på en Hop kedjor och jernbråte, hwilken bad att man för honom wille öpp: na fängelseporten. Jag är Höiland, tillade mannen. Jag har försatt mina tretio kamrater i i frihet; Här ligga deras bojor, som ni ser. För egen del har jag aifwit det löfte att ide fly och ber er derföre åter släppa mig in i mitt fängelse. Kommendanten kunde eljeft bemärka min tillfälliga frånwaro och, dårad af skenet, göra förutsättningar, fom more kränkande för min heder. Skildwakten ropade; man insläppte Höiland och han förblef ännu åtta månader fången på fitt blotta hedersord. En wacker dag kom han likwäl till kommendanten och yttrade: nådige herre, jag leds i mitt fängelse. Jag bar i det längsta wäntat att konungen skulle benåda mig, men ingenting sådant höres af. Gif mig tillbaka mitt ord och svärra in mig under widtagande af alla de försigtighetsmått ni bebagar. Kommendanten begärde ännu en månads anstånd för återgifwandet af hang hedersord och lät under denna tid bygga det besynnerligaste och säkraste fängelse, man kan tänka sig. På borggården stod ett Högt, smalt torn, i hwilket man kunde komma in en paft genom en låg dörr, fom war tillbommad på det bästa medelst låfar, riglar galler och jernftänger. 3 midten af detta torn fanns den egentliga fängeljehå san d. w. s. en flagg bur af tjocka trästammar, hwilke