Norrländska Korrespondenten – 7 december 1864, sida 3

lysning. Då jag för några år sedan besökte Algerien, warseblef jag i fremtingslegionen en gammal soldat, fom war befant för fin oförwägenhet och trots fina sextio år gjorde under af tapperhet mot araberna. Jag trodde i honom igenkänna min gamle bekante, Ole Höiland, och rigtade några ord till honom på wårt modersmål. Då störtade tårarne ur hans ögon och han räckte mig handen, men drog den genast tillbaka, intagen af biygsel och wördnad, som det tycktes. — Din hand, tappre man! yttrade jag, gif mig Du hand. Det förflutna har du längesedan föronat. 3 detta ögonblick kallade trumman legionen till wapen, och Ole Höiland fyndade att intaga fin plats i kompaniet, man drog ut till en träffning. Kom till mig efter träffningen. ropade jag till honom. Wisserligen återsåg jag honom efter densamma — men med en kula i bröstet. Döden, en ärofull död, har fullkomligt utplånat alla fordna förbrytelser.