Norrländska Korrespondenten – 7 december 1864, sida 2

ur min åsyn. Jag fortsatte min resa, hwilken jag fölrängde till trenne månader, tad ware min vöfmas res penningar och den kredit min fader öppnat mig hos fin bankir i Trondhjem. Samma dag jag äterwände till Christiania fann jag hela staden i uppståndelse. Folket strömmade fram och åter på gatorna, alla fönstren woro upptagna af nyfikna, och wid hwarje steg möttes jag af talrika militärpatruller. Jag frågade efter orsaken till denna owanliga rörelse. — Man har lyckats fånga Ole Hösiland och Hela hans band, bestående af trettio personer! ropade man till mig från alla håll. Jag wisste att Ole Höiland war en ytterst populär stråtröfware, hwarföre jag intog en tjenlig plats, för att få se den beryktade mannen. Då fången, i halsjern och handbojor samt omringad af en militär effort, fördes förbi, igenkände jag i honom samme man, fom lånat mig fin börs. Jgenkännandet war ömfes sidigt, ty han rigtade på mig en snabb, på en gång allwarlig och liflig blick, fom tycktes innebära: Kom ihåg vitt löfte!. Sedan man fört honom til Aggerhus fästning, der han skulle hållas i fängsligt förwar, yttrade frällets kommendant till honom: Jag wet att du aldrig brutit vitt ord. Swär, att du ide will försöka fly, och du skall obehindradt få gå hwar du behagar inom slottets murar. — Godt, jag swär det, — swarade Höiland — oc om jag bjuder till att komma nndan, må ni be handla mig fom en löftesbrytare och feg usling. Men war ädelmodig icke blott till hälften, utan befria äfwen mina kamrater från deras kedjor. — Det kan jag icke, genmälte kommendanten; det wore oklokt ate