Norrländska Korrespondenten – 7 december 1864, sida 2

— Det är en artighet, som jag aldrig nekar en resande. Under detta samtal ransakade jag alla mina fickor, utan att finna börsen; jag hade wid min ffyndz samma afresa glömt den hemma hos min far, och kunde ide afhålla mig från att le wid denna upptäckt. Röfwaren, hwilken jag berättade mitt missöde, tog far fen lika lungt och skrattade äfwen rätt godt deråt. Jag föreslog honom att visitera mig, för att sålunda werkligen öfwertyga sig om, att jag icke hade några penningar på mig. — Fy! utropade han; jag skulle aldrig funna antaga att en adelsman af ert namn och blod kunde nedlåta fig till en lögn för några fattiga guldmynts skuld. Jag tror er, utan att ens begära ert hedersord. — Jag swär — fade jag — att jag hijertligen önskade hafwa min börs på mig, äfwen om jag nödgades att dela den med er, ty jag wet sannerligen icke hwad jag skall taga mig ätill. Utan mynt blir det lika swårt för mig att färdas widare, som att wända om igen. — Grefwe, afbröt mig landswägsriddaren, jag fan ide lemna en sådan man fom ni en dylik för lägenhet; här är min börs, jag lånar ev den. Den innehåller tjugo guldmynt — wisserligen icke mycket, men jag har i dag haft många allmoser att gifwa. Då jag drog i betänkande att antaga detta fällI samma tillbud, förstod han mina skrupler och yttrade, i det han ryckte en dolk ur gördeln och lösskrufwade I I fästet: tag denna dolk och lofwa mig att städse bära den på er. Så snart någon, hwem det oc må wara, wisar er fästet, hwilket jag nu behåller, ger ni honom dolken och penningarne åter. Derpå gaf Han fin häst sporrarne och förswann snart med sina kamrater