Öle Böilan9. (Ur Swenffa Familj-Journalen.) J Paris, der man ännu i måra dagar hyser den öfwertygelsen att länder, hwilka i likhet med Norge få föga bestrålas af kulturens sol, endast tunna utr göra ett tillhåll för den mörkaste barbarism, lyssnade man för fort tid sedan med det lifligaste intresse till en berättelse af grefwe Olaus H., en rik och förnäm norrman, hwilken sedan en lång följd af år uppehåls ler fig i Paris och ide mera förmår skilja fig derir från. Wi låta berättaren tala: ; Det fan wara ungefär tretio år sedan jag en aång till häst och blott beledsagad af en enda tjenare färdades från Christiania till Trondhjem. Jag hade tillrygglaat inemot hälften af wägen, då en obekant person tillspärrade passagen och, med pistolen i ena handen och dolken i den andra, befallte mig stanna. Då jag, oförsigtigt nog, allt för wäl tillknäppt restappan, war det mig omöjligt att i haft komma åt mina wapen. Till råga på olyckan såg jag på ett obetydligt afstånd flera kamrater till min angripare. Då jag sålunda märkte att allt motstånd more frutktlöst, beslöt jag hålla god min i elakt spel. Den obekante yttrade: grefwe Olaus, jag wet att ni är rik! gif mig derföre ev börs. Der uppe i bergen finnas flera olyckliga, fom lida af hunger och köld — bland bem will jag utdela eder allmofa. — Godt — swarade jag — låt mig blott ber hitta, hwad jag behöfwer, för att komma till Trond: bje m