ningar, ramlade för hennes ögon. Hon förlät den hand, som förstörde det hon lärde att betrakta dess ruiner med lugn, ja mera än det, hon lärde att tacka Gud derför att han, genom att frosfa henne8 jordiffa glädje, dragit henne närmare till fig. Då hon fit höra berättelserna om Howard Dorrances och hans hustrus oenighet och sedermera om deras ffilsmessa, fade hon för fig sjelf: Der har warit fel på begge sidor, och önskade ifrigt att funna medla emellan dem. Hon wille besöka mrs Dorrance, men erhöll det oföränderliga swaret: Mrs Dorrance emottager ingen. Så förgick den ena weckan efter den an: dra, och ännu hade intet tillfälle erbjudit fig. En eftermiddag blef hon inkallad i fwardagårummet till en person, fom önskade tala med henne. DÅ hon fom in, öfwerraskades hon af sin gästs befynnerliga utseende. Hon observerade kontrasten emellan det utomordentligt ljusa håret och de kolswarta ögonbrynen och ögonhåren. Det war också något i detta smala, dödsbleka ansigte, som fängslade hennes blick, medan hon ransakade sitt minne, och det war liksom hon hade en aning om, att hon sett det förut. Den främmande tycktes blifwa förlägen wid den forskande blick, som mrs Graham fäste på henne. — Ni känner mig, miss Graham, sade hon, icke som hon frågade, utan som om hon warit wiss på in sak. ö — Nej — det — gör — jag — icke —, swarade Helene långsamt. — Gud ware lof! Då skall han icke heller känna igen mig. — Mrs Dorrance! År det möjligt, att det är ni? huru förändrad! hwad ni darrar! stackars qwinna, hwad Har förmått er till denna förklädning?