sluta henne ända tills du kommer till sjelswa centralhiertat, skall du der djupt i dess innersta känna och finna behofwet af hwila. Alla menniskor längta ej efter nöjen, alla menniskor känna ej behof af intellektuel näring, men alla menniffor trängta efter hwila. De oroligaste som någonsin i rastlös fart jagade fram i fin bana på jorden bewisade blott härigenom få mydet tydligare hwilket mät: tigt själsbehof fom bodde inom dem. De saknade något fom de ej ägde, de kände en törst som ej släcktes; sjelfwa deras oro wittnade härom; — de woro oroliga emedan de ej hade någon ro. Det är detta behof som stundom gör grafwens lugn till ett föremål för en så djup längtan. Der upphör ondskan att plåga och der få de trötta ro. Det är detta fom i första rummet gör him: melen få efterlängtad. Det är en hwila förwarad för Guds folk. Och, medmetet eller omedwetet, är det äswen denna längtan fom ligger på botten af alla ans dra. — Ack, hwad skulle wi ej wilja gifwa för att äga hjertats lugn, — himmelens djupa tystnad i själen, ett stilla och ödmjukt sinne, som i Guds ögon är af stort wärde. Den hwila menniskan behöfwer är twåfaldig: kroppens fysiska hwila, — ett behof som hon, i följd af den lägre natur fom hon har gemensamt med rjuren, delar med dem. Du ffall ej för: rätta något arbete, ej heller dina freatur, — så till wida ställer menniskans Sabbatsbehof henne blott på jemnlil fot med oxen och åsnan. Men derförutom är den hwila hon behöfwer äfwen en hwila till själ och sinne. Emellan dessa båda slag af hwila är det en mycket wigtig skilnad. Kroppslig hwila ärlblott och bart owerksamhet; själens hwila deremot är öfning, ej dwala. Att göra in: genting är fysisk hwila — att wara i full werksamhet är själens. J denna timme fom af alla de tjugufyra mest talar till of om himlen och mest manar till hwila, aftonstunden, då Jakob instinktmässigt gick ut på marken för att tänka, då dagens arbete är uträttadt, då själskrafternas spänning upphört, då passionerna mot sin wilia äro waggade till sömns wid det magiska skimret från det tysta stjernehwalfwet, — det är vå fom, medan alla de lägre delarne af wår natur ligga i djup dwala, själen kommer fram för att förrätta sitt arbete. Då börjar det egendomliga, fällfamma fjälsarbete fom förståndet ej mäktar utföra, — betraktelsen. Wördnad och dyrkan och beundran äro i full werksamhet, och kärleken börjar då i sin renaste form af mystisk tillbedjan och allt omfattande ömhet, skild från allt lågt och jordiskt, widgande fig fom om hon, i fin längtan att wälsigna och förlora fig i Gurs fär: leks ocean, mille omfamna hela werlden. Detta är själens hwila, öfningen och sysselsättningen af alla hennes ädlare förmögenheter.