Norrländska Korrespondenten – 19 november 1864, sida 2

I I stod, under det hennes klädning fladdrade för winden och den falla nattluften berörde hennes bara hals och armar. Edward Graham hade följt efter henne och fade nu ödmjukt: — Jnnan wi skiljas, mrs Dorrance, säg att ni förlåter mig. Hon stampade häftigt med foten och swarade: — Gå och be Gud om förlålelse — det kan ni behöfwa; kanske förlåter han er, jag kan det aldrig. Dörren öppnades och stängdes igen efter henne. Wagnen körde bort, och Edward Graham gick nedför trappan; hans skenheliga, samwetslösa hjerta war alltför främmande för hwarje god känsla, att han skulle hafwa känt någon annan sorg än den, att han blifwit bedragen i sina planer. Fjerde kapitlet. Morgonsolen fann Howard Dorrance ännu i bibliotheket — hans bleka ansigte och ringarne kring hans ögon talade blott alltför tydligt om den storm, som hade utgjutit sitt raseri öfwer honom under dessa långa timmar, fom han wakande tillbragt. Han hade hållit ord, men derwid hade han nästan krossat sitt eget hjerta. Den öfwertygelse som hade påträngt fig honom under hans sjukliga drömmar, dtt hans hustrus otro war ett straff för hans brutna löften till Helene Graham, tycktes helt och hållet hafwa förjagat hwarje tanke, att han ändå möjligtwis kunde hafwa misskänt henne. Om också hans samwete hade förebrått honom alltför stor stränghet, kunde han vå ide förswara fia med de tecken till ynnest, som hon hade wisat hans förhatlige rival, och med det wal, hon denna natt hade gjort, honom — —— — — — — —— — —————