Norrländska Korrespondenten – 19 november 1864, sida 2

Margreta. Berättelse af Clara Moreton. (Forts. fr. N:o 91.) — Du wet, att min fader är i Europa — här sinns ingen utom hans hushbållerska, och jag är wiss på, att alltsammans är ett missförstånd. Säg til William, att han för hem, och om det då är din her: res wilja, har jag naturligtwis ingenting att inwända. — Det är omöjligt, det är werkligen omöjligt, swarade Richard med mera wänlighet. Mr Dorrance fade, att han skulle köra bort mig, om jag icke lydde, Mrs Dorrance kastade sig tillbaka i wagnen. — Min Gud, hwad skall jag göra! Mitt hjerta är krossadt. Graham böjde sig ned och hwiskade henne något i örat. Hon sprang bort ifrån honom, fom om han warit en orm, och rusande uppför den höga marmortrappan, drog hon wåldsamt i klockan med fina hwita händer. Fönsterluckorna woro stängda öfwerallt, men nu öppnades en af dem i andra wåningen, och en röst frågade: — 3 Guts namn, hwad är då på färde få sent på natten? on — Det är jag, ing! känner ni mig ide? Margreta; Margreta Dorrance! jag anropar er, mrs Brown, släpp mig in fort; jag dör, om ni ide kommer. De ögonblick, fom förgingo, innan dörren öpp: nades, förekommo henne fom ett helt sekel, der hon