Norrländska Korrespondenten – 16 november 1864, sida 3

Hade hon kunnat ana det hur gerna hade hon ide då ftanz ser om bet förflutna, med hwilka töften för framti; — Hwad skäl har ni att betwifla mina ord? — Fag trodde, swarade hon, att det möjligtwis kunde wara ett af desfa tillfällen, wid hwilka fill: skapslifwet ger oss fullkomlig aflat för wår falskhet; men förhåller det sia, som ni säger, will jag icke narra Emilia; jag tror icke, att det skulle wara rätt att göra det. Hon gjorde sig i ordning att gå ut till wagnen. — Ni narrar mig icke? sade bon. Graham öppnade dörren. Då han följde mrs Dorrance in i salen, uppfångade hang blid fom bar stigast en skymt af hennes man, fom just fom ut från bibliotheket. Han höite rösten, i det han swarade: Bag har nöjaktiat berättat er hwad er man sade till mig, mrs Dorrance. De woro borta. Margreta hade icke sett den enda bönfallande, förtwiflansfulla blick, som kastades efter henne. Hon hade blott föga aning om den dödssmärta, hwarmed ett hjerta, fom öfwerströmmade af färlek till henne, måste fämpa under hela denna natt. nat fin gång; med hwilka förklaringar och .betännel:; den skulle hon ej hafwa skingrat denna ständigt wir: ande storm. — Falsk, listig och smidia, som jag tror han är, har han ändå sagt henne allt, och hon har walt. Nu skall det bli, som jag har sagt, oaktadt det krossar mitt hjerta. Dessa woro de enda ord, som undsluppo hans läppar. Och hwad hade han sagt? ö Det war sannt, att Edward Graham hade mött honom, och bedt honom om hans samtycke till att